En särskild slags bedrägeri präglar stora delar av den samtida högern. Människor som i årtionden har försvarat precis samma ekonomiska och kulturella ordning som en gång löste upp våra gemenskaper, försvagade våra traditioner och gjorde människan allt mer rotkluvna, försöker nu framställa sig som civilisationens försvarare samtidigt som de fortsätter försvara samma ekonomiska logik som bidrog till upplösningen.
Dick Erixon är ett tydligt exempel på denna utveckling. Från Centerpartiets nyliberala miljöer och Timbros marknadsideologi har han stegvis förvandlats till en konservativ kommentator som talar sig varm över vårt kristna arv, vår västerländska identitet och det pågående civilisatoriska förfall som i skrivande stund river ner det svenska samhället. Men under ytan är den grundläggande världsbilden densamma. Det handlar fortfarande om att förvalta det liberala marknadssamhället fast nu med mer patriotisk retorik och kulturell nostalgi. Det har blivit ett slags nationellt språk för att skydda marknadsliberala värden.
Det är därför denna nya borgerliga konservatism så ofta känns helt ihålig. Den försvarar civilisationens yttre former allt medan man har förlagt dess innehåll.
Samhället som ett managementprojekt
När Dick Erixon och liknande skribenter talar om samhällets kris hamnar fokus nästan alltid på institutioner, ekonomi och administration. Det handlar om starkare stat, högre tillväxt, fler poliser, större försvarsbudgetar, hårdare migrationspolitik och geopolitisk positionering. Problemen behandlas som rent tekniska frågor. Man tänker sig att om systemen bara fungerar lite bättre, då kommer också samhället att läka.
Men en civilisation är inte i första hand ett administrativt hantverksprojekt. Den vilar på levande kultur, på sedvänjor och lojaliteter, religiösa föreställningar och en djup känsla av historisk kontinuitet. När dessa rötter försvagas hjälper det inte att ekonomin fungerar effektivt eller att staten organiseras mer rationellt. Ett samhälle kan vara perfekt väladministrerat och samtidigt själsligt döende.
Marknaden som traditionens nedgörare
Det är här den moderna högern avslöjar sin djupaste motsägelse. Den säger sig vilja försvara familjen, nationen och de traditionella gemenskaperna men med med hänvisning till samma ekonomiska ordning som steg för steg har brutit ned desamma.
Den oreglerade marknadens logik kräver rörlighet, flexibilitet och ständig omvandling. Människor förväntas flytta dit arbetet finns, anpassa sina liv efter ekonomins behov och tvingas betrakta sig själva som konkurrerande individer snarare än som delar av en historisk och social organism. Lokala kulturer, familjestrukturer och stabila gemenskaper underordnas konstant marknadens krav på effektivitet. Människan slutar då att vara en medlem av en levande kultur och blir istället en utbytbar ekonomisk aktör eller produktionsenhet.
Detta är heller ingen ny insikt. Redan under industrialiseringens framväxt fanns tänkare som såg hur marknadskrafterna började lösa upp knutarna i de äldre sociala och moraliska strukturerna. Redan på 1700-talet varnade Justus Möser för hur den framväxande rationalismen och de centraliserade handelsintressena hotade den unika lokala hävden och de fäderneärvda sedvänjorna.
I samma anda visade Hilaire Belloc och G.K. Chesterton hur den fria arbetsmarknaden i praktiken fungerade som en gigantisk maskin för att göra människor egendomslösa och driva bort dem från deras naturliga sammanhang och tillstånd. Karl Polanyi formulerade detta bättre än någon given traditionalist trots att han var socialist, och beskrev hur samhället underordnades ekonomin istället för tvärtom. Detsamma gäller den kristna socialisten R.H. Tawney som kritiserade ett system där det rena vinstintresset gradvis förvandlades till samhällets högsta moraliska princip. Den kritiken träffar den moderna högern med full kraft också i dag, trots att dessa tänkare var verksamma för runt hundra år sedan.
Men varför blicka ut när vi kan blicka in i vårt eget Sverige? Här hemma hade vi radikala men kulturkonservativa tänkare likt Elin Wägner som, i likhet med sina internationella motsvarigheter, såg exakt samma saker hända här. Hon beskrev hur det moderna industrisamhället slet människan ur hennes naturliga sammanhang och hur respekten för jorden och de nära relationerna offrades för den kortsiktiga vinstens skull.
Allt som är fast förflyktigas
För vad är egentligen en konservatism värd om den endast reduceras till marknadens kulturella skyddsvakt?
Det räcker inte att tala varmt om kristendom, nation och tradition samtidigt som man försvarar en ekonomisk ordning som gör allting flytande: arbete, identitet, relationer och tillhörighet. Inget system är kanske helt fritt från motsägelser, men motsägelserna kan inte vara så här djupa och fundamentala. Det blir ungefär som att säga att man tror på Gud i samma mening som man också avfärdar Honom.
Förr eller senare bryter den logiska konflikten fram. Ett samhälle kan nämligen inte under särskilt lång tid organiseras runt ekonomisk expansion och tillväxtprognosticism och samtidigt förvänta sig att vi kan bevara starka kulturella och moraliska band.
Här blir också den borgerliga högerns tal om västerlandet ofta märkligt ytligt. Västerlandet förminskas till institutioner, marknadsekonomi och geopolitik snarare än till en djupare kulturell och andlig tradition. Kristendomen behandlas inte som en sanning som faktiskt ställer krav på människan, men får mest ses som ett praktiskt kitt för att hålla ordning och stabilitet i samhället. Andlighet blir ett tomt kärl om det enbart byggs som en kulturell markör utan andra syften än att tjäna ekonomiska krafter.
Den liboreaktiva högerns konkurs
Politiken blir därmed allt mer teknokratisk. Samhällsproblem förstås som enkla frågor om styrning, incitament och administration snarare än som uttryck för en djupare kulturell och existentiell upplösning. Men människor lever inte enbart av konsumtion, trygghet och effektivitet. Förr eller senare uppstår tomheten ändå.
Det är därför den moderna högern så ofta framstår som reaktiv och kraftlös, trots sitt stora självförtroende. Den försöker febrilt bromsa konsekvenserna av en utveckling vars grundprinciper den själv fortfarande försvarar.
Den traditionella reaktionen vs den liberala
En genuint traditionalistisk eller reaktionär kritik försöker inte bara administrera följderna av liberalismens sönderfall genom bättre management och hårdare retorik. Den ställer en djupare fråga: vad var det i den liberala modernitetens ekonomiska logik som från början gjorde våra samhällen så sköra?
Den kulturella upplösningen är nämligen ingen historisk olycka. Den växer fram ur ett system som under lång tid har underordnat gemenskap, kontinuitet och lokala lojaliteter under marknadens krav på rörlighet, tillväxt och ständig omvandling. När människor rycks upp från sina sammanhang och allting görs utbytbart försvagas också de band som en civilisation ytterst vilar på.
Dick Erixon har aldrig på allvar konfronterat den motsägelsen. Han har framför allt bytt språkdräkt, från nyliberal till nationalliberal. Skrivbordet i Stockholm har ersatts av ett i Bryssel men grundanalysen är densamma: effektivare institutioner, tuffare retorik och fortsatt lojalitet till den liberala marknadsordningen.
Det är därför den nya högern så ofta framstår som en märklig form av liberal reaktion. Den reagerar mot liberalismens sociala konsekvenser men försvarar samtidigt många av de ekonomiska principer som skapade dem.
Man kan inte rädda familjen genom att samtidigt dyrka den ekonomiska logik som gör alla relationer provisoriska. Man kan inte tala om kulturell kontinuitet samtidigt som allting i samhället organiseras kring ständig förändring. Och man kan inte försvara en civilisation om man reduceras till enbart producent, konsument och administrativ enhet.
En höger som inte förstår vad marknaden gör med människor kommer i längden aldrig att kunna försvara det den säger sig älska. Det är dags att lämna skrivbordskonstruktionerna och återvända till den levande Härden.