JD Vance satt i Situation Room när amerikanska bombplan slog mot Irans kärntekniska anläggningar. Bara något år tidigare hade han beskrivit Donald Trumps största utrikespolitiska förtjänst som att inte starta nya krig. Jag läser den kontrasten med ett dubbelt öga, som svensk och som någon med rötter i landet bomberna faller över.
Michel de Montaigne skrev en gång: "Je ne peins pas l'être, je peins le passage". Jag målar inte varat, jag målar övergången. Han menade att människan inte kan förstås som något helt fast och avslutat. Hon måste förstås genom de rörelser och förändringar som formar henne. Den tanken har fastnat hos mig och nu plockar jag fram den ur minnet för att tillämpa på Vance.
Patrick Deneens Why Liberalism Failed hör till de böcker som format mitt eget tänkande. Den påverkade också Vance. När han senare skrev förordet till Regime Change: Toward a Postliberal Future var det ett uttryck för ett verkligt intellektuellt släktskap, snarare än en artig rekommendation.
Deneens kritik träffar inte i första hand marknaden eller individens frihet. Hans poäng är att liberalismen gradvis löser upp de gemenskaper som ger oss människor identitet och tillhörighet: familjen, kyrkan och lokalsamhället. Staten får därmed ett annat uppdrag. Den ska aktivt skydda de institutioner som gör ett gott liv möjligt i stället för att förhålla sig neutralt till deras upplösning.
Den här synen förenar Vance med den postliberala traditionen. Hans utrikespolitiska profil vilade däremot på en annan grund, en slags realism i Kissingers och Mearsheimers mening som tittar på politiska konsekvenser snarare än moraliska ambitioner. Därför avvisade Vance länge tanken på ett krig med Iran. Han beskrev det som ett strategiskt misstag. Resurserna behövdes snarare för att möta Kina politiskt och ekonomiskt och inte för ännu ett krig i Mellanöstern.
När attackerna väl genomfördes försvarade han beslutet. Han betonade att USA inte befann sig i krig med Iran, men istället med landets påstådda kärnvapenprogram. Trump konstaterade senare att Vance var mindre entusiastisk än han själv men att han ändå ställt sig bakom beslutet. Frågan är därför om Vance verkligen förändrade sin analys eller om hans politiska roll förändrades.
Vi vill gärna skilja människor åt i konsekventa och inkonsekventa, principfasta och opportunistiska. Men verkligheten består ofta av just den övergången Montaigne skrev om, där människan själv förändras av de roller hon träder in i. Maktens logik visar sig ofta ha en annan än idéernas. Eliter hålls inte bara samman av gemensamma övertygelser men av ömsesidiga beroenden.
Pareto, Mosca och Burnham beskrev den mekanismen långt innan vår egen tid, och jag försökte själv beskriva den i Eliternas långa dans, där den tog sig till uttryck i den iranska maktkampen efter Khamenei. Den som vill behålla sitt inflytande måste ibland acceptera beslut han själv inte skulle ha fattat. Det gäller i Washington så väl som i Teheran.
Det är talande att den iranska sidan nu räknar in just denna splittring i sin egen strategiska kalkyl. Esfandyar Batmanghelidj skrev nyligen att iranska ledare betraktar spänningen mellan olika läger i Washington som ett bevis på en dysfunktionell administration.
De ser en motståndare inom kabinettet, inte bara i kongressen. Iran har dessutom noterar att Trump lagt nya villkor på Saudiarabies kärnenergiavtal trots att avtal redan har tecknats. Inte ens deras mäktiga allians visade sig kunna motstå den amerikanska presidentens växlande impulser och krav. Slutsatsen i Teheran är att diplomati med USA knappt är möjlig. Vance inre spänning mellan övertygelse och lojalitet har därmed blivit en del av en fientlig makts analys snarare än bara ett amerikanskt inrikesdrama.
Thomas Massie valde den motsatta vägen. Han höll fast vid sin kritik och fick därmed betala ett politiskt pris. Det gör honom inte nödvändigtvis klokare än Vance men det visar att konsekvens och inflytande inte alltid går hand i hand.
Den verkliga prövningen för postliberalismen återfinner vi här i detta skådespel. Idéer förändrar inte samhällen av egen kraft. De måste uppbäras av människor som lyckas vinna och behålla makt. Samtidigt förändrar makten nästan alltid dem som äger idéerna.
Postliberalismen kräver en stat som aktivt skyddar de institutioner liberalismen har försvagat. Men den som ska leda en sådan stat måste först överleva i det system som finns, med dess allianser, kompromisser och krigsrum.
Jag har tidigare beskrivit min egen hållning som en form av tragisk realism. Det handlar inte om pessimism men om misstänksamhet mot föreställningen att politik alltid erbjuder rena val mellan rätt och fel. Ju längre jag skrivit om politik, desto mindre säker har jag blivit på att konsekvens alltid är möjlig. Kanske är det en svaghet hos mig. Kanske är det bara ett uttryck för politikens villkor.
Om Vance kompromissade eller om han bara upptäckte gränserna för sin egen makt är svårt att veta. Kanske är skillnaden mindre än vi föreställer oss. Frågan handlar i sista hand inte om honom, men om vad som händer när idéer lämnar böckerna och träder in i regeringskanslier, sammanträdesrum och Situation Room. Där förändras ibland världen, men ibland förändras också idéerna.
Montaigne målade upp övergången, inte varat. Det är också den som är värd att studera här och inte bara övergången från fred till krig men från tänkare till makthavare. Det är en prövning som förr eller senare väntar varje rörelse som vill omsätta idéer till makt. Frågan är bara vad som då förändras mest: samhället eller den som bar idén dit.
Tack för dina texter! Alltid kvalitativt och tankeväckande innehåll.